Hmmm... duger denna till en första uppgift tro?

1526 - Vandringen från Targu Jiu

Mannen i mörka kläder flydde över slätten mot Ramnicu Valcea, militären följde envist efter. Han tyckte plötsligt att slätten var enorm, utsträckt under himlen åt alla håll i vad som tycktes honom som en oändlighet. Den var mörk, blöt och med ett molnigt svagt dis framför sidan av bergskedjans teckning. Mannen hade för ett ögonblick drabbats av yrsel, en gapande tom känsla för honom som överensstämde med tillvaron just då. Försvagad lade han ändå kilometer efter kilometer bakom sig, helt övertygad om att han skulle klara sig, mörkret var enbart till hans fördel. Runt midjan bar han en säck av skinn, den var nästan full av den enda mänsklighet som nu stod honom till buds.


Den återhämtning han hade påbörjat i Targu Jiu hade alltför snabbt avbrutits av den kringvandrande militären, som sedan också jagat honom över slätten. Den söta röda påbörjade energin hade bara gjort det än värre då han varit tvungen att avbryta alltsamman mitt i, han morrade inombords av det sköna men korta minnet. Men landet runt om honom var fortfarande kända marker, han hade varit där många gånger förut och han var definitivt anpassningsbar. Visst var han försvagad och törstig men några darrningar hade han ännu inte märkt av och kände därför ingen särskild lust att tulla ur säcken, inte än.


Under kläderna bar han mindre penningpungar av läder, penningar som skulle hjälpa honom in i det nya. Hans båda bälten var korsade över hans skrev och snoddar av ogarvat läder höll allt på plats, löst fästade vid hans lår gav de ifrån sig svaga, knarrande ljud för vart steg han tog sig fram. Skjortan han hade på sig var mörk och hårt sammandragen ända upp mot den finmejslade aristokratiska hakan. En snodd av ogarvat läder dinglade löst ur de handgjorda små snörhålen. Till sist var han uppe på den efterlängtade höjden utanför Ramnicu Valcea, första steget till bergspassagen som skulle föra honom till andra sidan, det var bara att följa floden Olt igenom och sedan en bit efter dess sträckning.


Han stannade och kände in den hårda vind som börjat blåsa när mörkret föll och blev plötsligt varse hur militären släppt taget och låtit honom löpa. Läpparna tänjdes ut i den sargade återstoden av ett leende, vilket var makabert djuriskt och plågsamt. Till sist hukade han sig tankfull ändå ned och kostade på sig en stärkande klunk ur skinnsäcken. Han tänkte på den tidigare yrseln, känslan att nästan vara frigjord från omgivningen, vilket fick honom att svälja ännu en rejäl klunk. Han lät misstänksamt blicken sakta svepa över den nådda höjden och öppningen i berget, blickade tålmodigt ömsom över passagens öppning, ömsom söderut. Spejade efter varje liten rörelse eller ljud, spejandet var nu en del av den givna helheten och skänkte honom en egen bitter tillfredställelse. Allt flöt samman med floden Olt som genom åren pressat sig genom berget och skapat sin egen lunk.

Hans ögon vana vid mörkret fann snabbt den välbekanta bredare klipphäll som han sökte någon meter upp efter väggen, där hade han tillbringat många dagstimmar genom åren. Det var en betydligt säkrare plats inne i passagen, en bit upp, än utanför nere på marken. Han avstod ytterligare dryck och började istället mödosamt och sakta att klättra till den bekanta utskjutande räddningen för stunden. Den räddning som han beslutat sig för att använda då han väntade in kommande natt. Efter att ha satt sig tillrätta tog han fram det hårt virade skynket från ryggsäcken. Huvudsaken var ändå att militären släppt taget och att han nu orörd kunde söka skydd under sitt kraftigt vaxade mörker. Ett mörker som skulle rädda honom från den dräpande, brännande solen. Fem timmar hade nu gått sedan han sett den sista bebodda hyddan och han hade börjat ana att inga fler skulle stå att finna heller.

Förbannade Osman!
Det blir svårt att fylla säcken i närstående tid, om ens möjligt, tänkte han frustrerad.

Enbart hans sparsamhet, planering och uthållighet skulle föra honom ur detta, utan tillräckligt med energi var han allt för svag för att göra annat än att sakta och försiktigt försöka ta sig framåt. Kanske Sibiu på andra sidan berget hade en lösning på problemet, han kunde bara hoppas att det fortfarande var så.  För länge sedan hade han hört rykten om en värld långt bortom ”De snöiga bergen”. Det på en plats långt bort i ett iskallt vitt fjärran land, där ingen man bott förut och där den som sökte, skulle finna guld.

Finner jag det någonsin, så ska jag hämta de andra, tänkte han och lade sig ned.

Han försäkrade sig om att skyddet var hårt fästat runt om honom och inte skulle blåsa upp. Så gled han så småningom in i sitt dagliga tillstånd. Vinden utanför passagen förblev hård och konstant, medan solen långsamt sken upp den kommande dagen och berget runt om honom.

Ingen har kommenterat än bli den första!

Utveckling. Själva ordet klingar ju hoppfullt...

Att veckla ut något... Mig själv. Min förmåga att skriva. Som blomman gör när den växer till sig och blir vad den är tänkt att vara. Men då behövs lite näring förstås.


Om näringen jag behöver för att min skrivlust inte ska vissna och dö bort måste jag interagera på olika vis… med andra människor som skriver och vill läsa. Egentligen kom väl min blogg till av den anledningen, plus det faktumet att jag samtidigt kan ge mina vänner lite ”piratreklam” för vad de sysslar med och vill få ut på marknaden av olika anledningar.


Skrivövningar för alla tänkbara tillfällen för att jag ska bevara flytet i mitt skrivande får jag från skrivkursen på Medlefors Folkhögskola. Nu gäller det bara att komma igång, gå vidare, gå till punkt så att säga, skriva mig från avspark och fram till mål.


Att vara med i en skrivgrupp/kurs/klubb är nog ett av de mera effektiva sätten att ta sig i mål med sådana tankar? Roligt sätt att utveckla sitt skrivande är det i alla fall! Läsa upp mina skrivna alster och ta del av andras. Tillfälle att ta emot respons på mina texter och lära mig av hur andra löst problem med ordval, gestaltning, miljöer och så vidare.


Visst har jag ibland funderat över vad som är min största drivkraft att skriva och jag gör det faktiskt än. Jag vet inte om jag nånsin kommer fram till ett så kallat enkelt svar? Jag bara gör det och jag trivs under tiden! Jag har egentligen aldrig reflekterat över min skrivsituation alls, vilket jag säkert borde göra men så är ändå inte fallet.


Prioriteringen av mitt skrivande i vardagslivet är ändå högt och jag lägger ned en hel del tid på det. Till en början spelade det mig ingen som helst roll huruvida andra läste det jag skrev eller ej, efter kursstaten på Medlefors har det utvecklats till att faktiskt bli rätt viktigt ändå. Det är idag till och med rätt kul att få beröm, vilket tidigare inte alls fanns med i min tanke ens. Där fanns bara en enda viktig sak: Att jag själv var nöjd och tanken på att jag skulle tjäna pengar på det, har ännu inte infunnit sig. Frågan är väl om den någonsin dyker upp?


Det viktiga första steget kan jag nog påstå idag är att någon alls läser det jag skrivit, oavsett det genererar pengar eller ej. Ibland skördar jag ord, meningar och texter inifrån mig själv, sanning och verklighet! Ibland är det rent fiktiva roller som dyker upp på papperet eller skärmen, det beror mest på dagens humör egentligen eller gången veckas innehåll. Beroende på VAD jag skriver så är naturligtvis vikten av att kunna förmedla kunskap eller känslor olika, att läsaren på något sätt ska känna igen sig under textens gång är kanske en stark förhoppning ändå. Men som sagt, det beror ju på textens innehåll och jag kan inte påstå att jag nått någon ”roll” i mitt skrivande, jag flyter omkring på Medlefors Folkhögskola och insuper allt jag hinner under dagarna. Det är verkligen en frisk fläkt i mitt liv just nu.


De som läst mina texter tidigare har alltid gett mig beröm på olika sätt men jag har tyvärr haft svårt att ta till mig berömmet, svårt att bunkra upp ett självförtroende och säkerhet som håller. Jag har levt lite i ”min egen värld” och jag har tålmodigt tryckt ut allt och alla som försökt få in så mycket som en enda liten fot i min egen värld. Det har varit mitt sätt att leva i en värld som inte alltid är så mjuk, god och rättvis…


Nu sitter jag i alla fall framför min ordbehandlare och vi ska i gemenskap, ha, ha, ha, försöka ta oss igenom uppgift nr: 1. Berättelsens inledning.


Det är bara att sätta igång det då!

 

Läs 3 kommentarer eller kommentera du också!

Kvinnliga manusförfattare/regissörer sökes i hela Sverige!

Länkningar

Projektet Filmpool Nord Development inbjuder 10 kvinnliga manusförfattare/regissör att utveckla en orginalidé till synopsis/treatment och 1 st draft under hösten 2011.

Vi erbjuder utvecklingsmedel inom vår satsning Filmpool Nord Development. Manusidén kan vara en kortfilm, TV-drama eller långfilm.

Du behöver inte nödvändigtvis ha anknytning till regionen. Detta är en satsning riktad till alla Sveriges kvinnliga regissörer och manusförfattare.

Förslagen ska vara inne till oss senast 5 oktober och du ska kunna påbörja arbetet 15 oktober. Mejla en kort idébeskrivning och fakta om dig/er till projektkoordinator Karin Lundholm.

karin@fpn.se Skriv ”Kvinnlig manusförfattare” som ämne för mejlet. www.filmpoolnord.se

Informationen hämtad ur Skellefteå Kommuns egna "Nyhetsbrev"!

Läs 2 kommentarer eller kommentera du också!