Flämtningar i mörkret...

 
Härlig är nu Opeln, härlig är min bil!
Skön är den bilen och många är dess mil!
Genom besiktningen gick den ännu en gång!
Så kan jag äntligen gå till parkeringen med sång!
 

Tider komma, tider går!
Bilmärken kommer, bilmärken går!
Aldrig man förstummas när Opeln kan få,
vem som helst att mynna ut i ett sscchå!
 
 
 
 
 

Ninnorna nynnade först till verkets herre...
Skönt från ton till ton det ljöd: problemen nu är färre!
Ninna, gläd dig då Opeln är klar att hämta!
Sitt inte längre där i mörkret och flämta!
 
Ingen har kommenterat än bli den första!

Kärlekens höga hästar…


Jag låg länge och sov, men mitt hjärta vakade.
Då klappade du min vän, på det som jag låst så hårt kring om mig.
Jag öppnade för dig min älskade, jag kunde inte annat.
För kärleken var lika stark som döden.

Dess längtan lika tvingande som dödsrikets.
Kärlekens glöd var som eldens,
inte ens det största vattnet förmådde släcka den.
Inga strömmar alls, kunde dränka den.

Men mitt huvud var sedan länge fullt av dagg.
Till och med lockarna i mitt hår, var komna av nordanvindens stränga kyla.
Oförskräckt räckte du mig ändå din hand och mitt hjärta rördes över dig.

Vaknade upp, gjorde plötsligt nordanvind och drog vidare.
Den ersattes av den milda sunnanvinden, som smekte genom hela min lustgård.
Du kom och du åt av min gårds ädla frukter och du lät dess glömda vällukt strömma ut.

Så min vinter bedarrade så småningom, snön smälte och kylan försvann.
Du visade mig med tiden, de många blomstren på marken.
Frukter mognade och träden gick i blom, allt spred sin doft runt om mig.

Du åt min kära, du drack och du berusade oss båda med kärlek.
Din nacke var stark och vacker. Ditt huvuds svaga vågor var svarta som hos korpen.
Dina ögon liknade hjortens, vid vattenbäcken, din kind var en slät blank klippa mot havet.

Dina händer var de mest känslosamma och besatta med kärlekens sötma.
Att se dig var som en dröm som gick i uppfyllelse. Ståtlig var du, som en svensk fura.
Så satte då kärleken ändå upp mig på sina höga hästar och jag tog mig själv inte därifrån.

Sakta bar det iväg, allt i en långsam skön skritt. En vacker färd, som gav mig mersmak.
Med tiden försvann min gamla önskan, att få gå ensam. Få vara ifred.
Du gav mig ständigt kyssar, kyssar av din ljuvliga mun och jag brann plötsligt av passion för kärleken själv.

Din kärlek var ljuvare än allt och jag fröjdades verkligen i den.
Jag var glad med dig, prisade högt din kärlek. Du var så skön, min älskade, du var så ljuvlig hela du.
Grönskande var då livet runtomkring mig, allting var i knopp.

Själv var jag bara en ringa planta i en sedan länge glömd trädgård.
En lilja i den misskötta rabatten. Du, ingen annan stärkte mig, då jag var sjuk av brist på kärlek.
Du bad mig stå upp, min älskade. Du kallade mig din sköna, du bad mig komma till dig.

Hur skön var då inte din kärlek. Ljuvare än något annat och dina läppar dröp av den sötman.
Din tunga gömde honung och mjölk, och doften av dina kläder var som en dyrbar parfym för mig.
Dina tänder, var som av det vitaste pärlemor. Dem man stolt hänger runt en kvinnas hals.

Du var skön som månen och strålande som solen. Överväldigande, var du. Som den stora kärleken själv.
Din vänstra arm vilade under mitt huvud, och din högra omfamnade mig.
Lockarna på ditt huvud var som av mörk purpurglans i allt det svarta och jag var fullständigt fångad i dess snara.

Hur skön och hur ljuv var du inte min kärlek. Så följd av lust varje dag!
Dina ögon både lockade och kuvade mig. Så minns jag dig min vän, ja, så var du min älskade.
Tiden gick och du blev tillsist min egen och förseglade källa. Min källa i min lustgård, blev du.

En källa med underbart klart och friskt rinnande vatten. Ett tillflöde till min sargade själ.
Du var skön som fjället. Ljuvlig som dess solnedgång, överväldigande som en varm och vacker sommardag.
Du tog mitt hjärta, med en enda blick min vän. Men i det var jag nöjd och du var nöjd.

Till den dagen att morgonvinden blåste och skuggorna flydde. Var min vän min och jag var alltigenom hans.
Så anlände sändebud om olycka. Olycka som grinade elakt över oss.
Denna gång var du målet, min vän. Målet för dödsrikets starka önskan.

Dödsrikets längtan denna gång, var precis lika tvingande som kärlekens.
Min själ blev ändå utom sig vid tanken på att din röst, dina ord. Aldrig mera skulle väcka mig en morgon.
Jag sökte dig i allt vad som stod mig nära, men jag fann dig inte någonstans.

Där jag låg i min säng denna olyckliga natt, sökte jag dig djupt i mitt sinne.
Jag ropade högt och länge på dig, men du svarade mig inte längre och jag visste då varför.
Din plats här i livet har lånats av andra, ingen har ändå klarat att fylla ut det tomma rummet du lämnade.

Du var i allt min passion för kärleken, du var en lånad tid, en glädje. Ett glänsande smycke runt min hals.
Du var skön som fjället. Ljuvlig som dess solnedgång, överväldigande som en varm och vacker sommardag.
Ett tillflöde till min sargade själ…
Ingen har kommenterat än bli den första!

Vill du analysera din text?

"Kolla vilken berömd författare du skriver som med detta statistiska analys verktyget som analyserar ditt ord val och skrift stil och jämför dem med de av kända författare".

Kul grej? http://iwl.me/
Ingen har kommenterat än bli den första!