En dag i Stackgrönnans Loppisbutik

Ninnan själv
Det var 12 ynka varmgrader, blåsigt, molnigt och solfritt! Mitt i det ruggigt regniga så gick tanken faktiskt till Skellefteå Stadsfest i första hand…

Det blev en morgon utan sol, en morgon där det alltså plötsligt fanns all tid i världen både att fortsätta med pågående tavelinramning, iordningställa lagerhyllorna med dess innehåll på trekvart och söka tryckare av canvasdukarna som ska fram… det är bara ett måste det där sista då jag redan sålt tre stycken utan att ens kunna visa dem. Mehn de ska fram till vecka 31, det är inget snack om den saken! 
 
Jag ska också ta mig en ordentlig funderare på erbjudandet att ställa ut, inne på själva Kajutan.
 

Visst fanns tiden till en början, det gjorde den! mehn, i någon form av sympatisering med dagens väder tror jag. Trots den tidiga morgonen, planeringen av alla MÅSTEN, som en del påstår inte ens finns… så tog dagen en annan vändning då jag fick träffa Helena...
 
Jag fäste blicken på det strilande regnet över kontorsfönstret och satt bara så, en lång stund. Något avbräck i regnet skulle det mest troligt inte bli tal om. Det var bara att inse att kilometrarna ut till Stackgrönnan på cykel skulle bli dyngsura… även, med regnoverall! Mehn, att vadslå om tre kilos viktnedgång? det kräver mer än att sitta med armarna i kors och tro sig äta rätt! Visst skulle det vara väldans bekvämt att kunna göra så? Mehn, jag tror nog att folk rent i allmänhet får lov att röra på sig, även om det känns obekvämt och dant...
 

Pölarna på vägen till Stackgrönnan klövs vartefter, de större sände små vågor efter mig och jag kände mig som en stadig lastbåt då ryggsäcken dessutom var tungt lastad. Bilarna som körde efter vägen plöjde fram på sitt sätt, mehn i betydligt högre fart naturligtvis. Jag stannade till vid Bergsbybron över Skellefteåälven och kunde känna hur de dansande vågorna vid min sida försökte bjuda upp till dansen på väg ned mot havet.
 
Sommarskellefteå med sin regniga dag försvann välkommet in i sinne och hjärta, jag bara älskar vår Skellefteåälv!
 

Färden fortsatte, mehn nu var båda fötterna rejält blöta och då jag passerade 7 kilometers skylten kändes det lite granna som om Café Kajutans skylt gärna finge visa sig snart.
 
 
Naturligtvis gjorde den det och naturligtvis gav den mig den där… varma våta känslan som man får då man ser ett hav eller dess inkörsport. Där stod redan två stycken utanför min dörr till Loppisbutiken trotts att det inte var öppningsdags ännu, jag såg dem på långt håll och lade därför in en högre växel. Visst hörde jag hur mobilen irriterad pinglade i min byxficka, mehn försökte ignorera den så gott det gick.

I´t was seeeeelllingtime!!!

Och om Helena... berättar jag en annan gång!
 
Ingen har kommenterat än bli den första!

Midsommar? Redan? Med sol?

Jisses, tidens rand, tand och allt det där, kanske inte är helt fel och åt pipsvängen ändå?… om eländet får ske i strålande sol å vackervere för en gångs skull! Att se sommaren backande tillbaka in i ett hörn är väl aldrig roligt… Det roliga har ju just börjat?
 
Morgonen tog vid då det enda som klarar av att väcka mig – Lastbilen, faktiskt väckte mig! Lastbilen är min väckarklocka som vrålar ut sin högljudda ångest och frustration över att jag fortfarande befinner mig på fel plats. 
 
 
På numera runda Ninnaben tassade jag ut i köket och laddade perkolatorn medan jag tafatt strök mig över ögonen och samtidigt såg grannen smita förbi utanför köksfönstret. Det VAR morgon, inget snack om den saken! 
 
 
Toalettbestyren avklarades mellan kaffekopparna, telefonsignalerna och blickarna över klocktavlan, tiden gick så att säga… Jag knäppte slutligen fast rem-pumpsen, drog fingrarna genom håret och kastade ett öga över hallspegeln på väg ut, det fick duga! 
 
En generalportion senare var jag nere vid bilen.
 
Att-göra-listans-första-punkt var blommor och Trissbiljetter, egentligen en ursäkt för att mamma blev ensam hemma över midsommarafton. Vi kramades varmt, hälsade och jag önskade henne stor lycka, med Trisslotterna jag stoppat in i blom-buketterna.
 
Så snabbt iväg igen och under tiden det dåliga samvetet hoppade jämfota vid min sida trappen ned, sökte jag fram plånboken och "gick" på alldeles för höga klackar fram mot bilen. Midsommarklänningen smekte lungnande mina bara ben och fladdrade lite i vinden, varm och skön av dagens heta sol.
 
Så lade jag i rätt växel och körde iväg mot Solbacken denna gång, och det för att krypa fram till Blomsterlandets dyra kors. I början av backen väjde jag snyggt både för en vithårig, rynkig tant, samt hennes vinröda, rollator med sirliga detaljer.
 
Men på en ny fullproppad parkering kände jag återigen ett visst svagt obehag faktiskt...  
 
  
 
 
 
Framme vid Blomsterlandet såg jag dessutom fort att det var lika utvalt där som i den förra butiken, usch! Midsommar måste verkligen vara en stor försäljningsdag för blommor av alla de möjliga slag, tänkte jag och tittade missnöjd på klockan och suckade... Jag sneddade mellan de dyra blomsterhyllorna och blicken vandrade hysteriskt över alla vackra färger i krukors granna parad.
 
Det var fantastiska kreationer bänk efter bänk. Till sist fastnade blicken över en av krukorna utanför midsommarprisernas revir och jag hann med med nöd och näppe fram, före en parant dam med illröda långa naglar, knalligt röda läppar och horn i pannan. Haaah! tänkte jag då jag hårt klämde fast krukan mellan händerna och nonchalant knyckte på huvudet. Med en illmarig ögonkontakt och bakåtdragna axlar vann jag den outtalade kontroversen och gick mot kassan. Så var det bara kort, kruka och vindruvor kvar innan jag kunde ge mig iväg… 
 
På väg ut ur Maxi slog det mig – Maten till själva grillaftonen var ju oinköpt! Jag vet att jag tänkte FÖRBANNAT!!!, men det kommer jag aldrig att erkänna! sådeså! Nåja, jag gick snabbt fram till bilen och lyfte in blomkrukan bakom sätet. Under tiden fastnade klänningstyget i bildörrens plåtlist och brast när jag reste mig upp...
 
Soooool...heeel...veeeeetet!!! kommenterade jag högt händelsen och pillade till en början försiktigt över listen. Sakta kom duggandet över oss alla och jag kände bara att just DÅ, just då hade det lika gärna kunnat få hagla och det hade inte stört mig mer! Mycket besvärad slet jag till sist helt enkelt lös klänningen, varefter en lång tygremsa ringlade ned mot min högra klacksko. I ett försök att verka oberörd och glättig log jag mot en äldre herre som skyndsamt backade ett steg och drog igen jackan ordentligt och fnös med höjda ögonbryn. 
 
Tillbaka in bland dem som antingen var sönderstressade inför själva midsommarfirandet, drog benen efter sig och såg nonchalanta ut, eller inte brydde sig alls, så fann jag min skivade kryddpepparstek, mina klyftade potatisar med skal på. Salladen, Coca-colan, skinkgrillpinnarna och potatissalladen, skulle de andra hålla bordet med, så det kändes lugnt. Kassan och betalningen klarades återigen av och jag kunde snabbt fastställa att kvittot var alldeles korrekt, det kostar att fira midsommarafton!
 
 
Jag lade i backen och Opeln protesterade lite vid det milda våldet och så bar det iväg. Mehn så började det kännas lite knöligt och tjorvigt igen… 
 
Det var lika jobbigt att ta sig ut ur parkeringen som det var att ta sig in, precis varenda en tycktes vara i min väg och det på ren pin tji. Jag gled iväg, avklarade två rondeller i bara farten, mest troligt i fel fil av samma fart, men vaddå? Jag hade inte tid med petitesserna och snart var det tänkt att jag skulle vara i Frostkåge för att äta. Obehaget slog emot mig igen och tillsist blev det så fruktansvärt obekvämt i den nu så trånga, lilla Opeln att jag demonstrativt stannade mitt i trafikhavet och i den sista rondellen.
 
 
Jag slängde upp dörren och missade precis den duvblå och blanka schevrolen som tutande sneddade förbi, medan chauffören oförskämt hyttade med näven åt mig. Nu skulle jag ändå göra något åt detta elände tänkte jag och drog upp klänningen till midjan, drog ned långkalsongerna, slet av dem och knölade ihop dem i baksätet. Hah!!! så var jag av med det obehaget!
 
 
 
Att springa omkring i trosor och kalsonger hemma är ju en grej… att göra det i en stekhet sommardag? dessutom i en bil! Njaaaee! Klar med det satte jag mig bakom ratten och låtsades inte om fotografen på andra sidan vägen, fann rätt växel, rundade rondellen, åsså var jag på väg igen.
 
Äntligen framme vid Frostkåge klev jag ändå rätt lugnt ut och lade faktiskt igen bildörren… det var ju ändå midsommar! Man fick ha förståelse för de sönderstressade Skellefteåborna som inte hade bättre vett? Jag fumlade bland påsarna och allt annat rat, fann tillsist blomsterpåsen, ICA-kassen, köttet, juicen och det andra. Med glittrande ögon, utstruken mascara i regnet och i trasigt flikig klänning samlade jag mig och stegade upp i trappen, nu skulle vi ha sååå trevligt!
 
Jeanette kom fram till trappen för att hälsa och jag överräckte den inslagna blomkrukan. Hon vecklade skrattande av papperet och ned damp samtidigt den avbrutna stjälken med en svag duns…

Ahmeh… visst att det är skönt...
...att sommarhelgerna går över?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
(fortsätt vara vid gott mod och humör, kära moder!
även detta är alltså en fiktiv text! ha, ha, ha, ha!)


Jisses, Kaffekopparna, Midsommaren, Rynkiga tanter, Solbacken, Telefonsignalerna, Tidens rand, Toalettbestyr, Vackervere;
Läs 3 kommentarer eller kommentera du också!

Nu medlem i BUS...

Ninnan själv
BUS för upphovsmän

BUS, Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, är en organisation för bildkonstnärer oavsett uttryckssätt, målare, skulptörer, grafiker, illustratörer, performers, videokonstnärer, konsthantverkare, designers etc. Genom BUS får bildupphovsmannen ersättning när konstverk nyttjas och juridisk hjälp i upphovsrättsfrågor. Vi underlättar användning och säkerställer att relevanta tillstånd ges.
Ingen har kommenterat än bli den första!